Doften av lök har ockuperat mina svärföräldrars kök. Lådor med tunnbröd, skålar med gräddfil och tomat samt formar med äpplepaj fyller köksbänkarna. Det är laddat för surströmmingsfest.
En stickande, sur, unken, förfärlig doft sprider sig i hela kvarteret och så även i hela huset. Burkarna är öppnade och strömmingen upplagd på enris. Hunger och längtan fyller mig trots doften. Det är det märkliga med surströmming att man kan avsky men ändå älska den.
Jag var ca 11 år när min 3 år äldre vän introduserade mig för surströmming. Hon var en hejare på att äta de sura fiskarna och dessutom skulle hon senare även imponera på mig genom att stå ut med att arbeta på fabriken med inläggningen. Jag kom ihåg hur hon tog fram sitt smyckeskrin, efter sommaren. Hon lät mig lukta på de små guldörhängena som hon hade haft på sig under jobbet, även de luktade. Hur som helst så är jag väldigt glad över att du världens bästa Carro, lärde mig äta surströmming. Tack älskade vän!
En riktigt överfylld tunnbrödsklämma med färskpotatis, tomat, lök, gräddfil och surströmming. Så underbart, fantastiskt gott!!
3 kommentarer:
Smaken är som baken, kluven ;)!
Du fàr nog behàlla fisken för dig själv, lukten med för den delen!
Kramar
Det ser såååå gott ut och jag har sååå svårt för det. hihi.. underbar blogg Rut!
Tur är väl det att smaken är som baken, hur skulle vi annars ha det ;-)
@milaya - jag behåller surströmmingen och stryker det från menyn när du kommer.
@skoggie - Tack, kul att du gillar bloggen!
Kram
Skicka en kommentar