Ett behagligt tandläkarbesök.

I morse var det dags att träffa tandläkaren. En profession som skrämmer många. Jag anser mig inte vara en av de skrämda även om jag brukar ha lite fjärilar i magen när jag entréar väntrummet på folktandvården.

 När jag sen tar plats i tandläkarstolen ökar frekvensen på fjärilsfladdrandet och den gröna pappershaklappen gör inte saken bättre. Trafikbullret från gatan hörs tydligt i undersökningsrummet, ur radion strömmar P3s morgonprogram på en precis hörbar volym, det luktar kryddigt (blev lite nyfiken på varför, så jag googlade och hittade svaret här), i taket hänger en barnplansch med alfabetet och det känns som om solen skiner på mig. Rätt ok ställe, även om solljuset bara är en undersökningslampa.

Idag träffade jag en behaglig tandläkare, om man nu kan säga så. Hon var mild i tonen och inte ett dugg hårdhänt, om jag nu kan bedöma det med tanke på att jag var grundligt bedövad. Jag försökte däremot skoja lite med sköterskan för att lätta upp stämningen, men vi förstod inte varann, trots att vi båda talade svenska.

Jag kände hur det vibrerade i munnen, hörde hur det brummade, ville svälja men kunde inte... Hur som helst hålet i tanden blev lagat och det var inte alls så farligt. Tandläkaren avrundade mitt besök med att tala om att jag hade fina tänder. Det värmde även om hon också informerade mig om att den lagade tanden kunde ila ett tag, men det skulle ju gå över.

Kostnaden för tandläkarkalaset blev 685 kronor. Billigt skulle min man ha sagt till kassörskan och dragit liknelsen med vad det skulle ha kostat på bilverkstaden. Jag betalade bara och försökte le glatt, även om bara halva ansiktet följde med på grund av bedövningen.      

Klev ut från kliniken, glad och lättad över att det var över även om det var ett behagligt tandläkarbesök.